tisdag 21 januari 2014

Att våga säga ifrån

Jag funderar ofta på vad det är vi är så rädda för. Varför väljer vi så ofta att ducka. Jag skriver vi för jag är övertygad om att flertalet i världen vandrar omkring med kollektiva skygglappar. Ibland tar jag av mig mina skygglappar och säger ifrån. Jag säger ifrån när musiken är för hög på ICA:an eller när tanterna skapar onödigt mycket oreda bland reaplaggen på Åhléns eller när gubben före mig tar på alla frallorna utan att välja någon. 

Jag minns när min mamma flög upp från fåtöljen i vardagsrummet för att raskt öppna fönstret i badrummet. Stolt stod jag i hallen intill och hörde henne säga ifrån. Med skarpt tonläge bad hon de stora pojkarna sluta slå på den lilla ute på gården. Liksom min mamma säger jag ofta ifrån i den lilla världen, i vardagsvärlden där vi agerar varje dag. I den stora världen är jag feg. Och tyst. Låter andra ta smällen. 

I förrgår läste jag ett blogginlägg från en som vågar säga ifrån i den stora världen. I den stora stygga världen. I den världen där det absolut finns mycket stöd och uppbackning men också mycket ilska, hat och förakt. Jag syftar på Peter Larsdotters inlägg i våldtäktsdebatten Jag vill inte mer. Jag vill inte heller mer och försöker stötta honom med en uppmuntrande kommentar då läsare till o med går till personangrepp på grund av vad han vill åstadkomma. Regel nummer 1 vid meningsskiljaktighet. Gå aldrig till personangrepp. Håll dig till sak och du har ett konstruktiv gräl. 

Men ska vi säga så. Att nästa gång någon i vårt samhälle vågar säga ifrån i den stora världen så håller vi oss till spelreglerna. Inga fler fega personangrepp som inte för diskussionen framåt en millimeter och låt de som vågar säga ifrån träda fram.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar