torsdag 5 juni 2014

Stadsliv vs lantliv?

Jag är uppväxt i en stadsmiljö med mycket människor runtikring mig. Det susar tryggt i rören när grannen duschar eller diskar. På natten hörs enstaka ljud från någon nattsuddare som inte kan sova eller från någon som har jobbat till sent på kvällen.

Som barn låg jag alltid och lyssnade efter bilar och tyckte om att höra grannar komma och gå ute eller inne. Det fanns en enorm trygghet i det. Jag var aldrig ensam.

Då och då är Vera och jag ute på landet utan Anders och jag får alltid lika ont i magen. Helt plötsligt är alla potentiella mördare, tjuvar och banditer. Jag gruvar mig något så våldsamt varje gång att jag skall köpa säkerhetslås och är beredd på att hyra en vakthund eller ännu bättre ett helt vaktbolag för att öka på trygghetskänslan!

För er som är uppväxta på landet undrar säker vad tusan jag dillar om men jag är så van vid att vara en i mängden att bara tanken på att sova ensam i ett hus ute på vischan gör mig helt yr vilket så klart  måste övervinnas.....frågan är bara hur? Övning ger färdig misstänker jag men det tar emot att sova ensam fler gånger än nödvändigt.

Hur känner ni som bor på landet inför att sova ensamma eller med era små barn? (Anders som är uppväxt på landet tycker inte heller att det är så kul så lite vatten har jag allt på min kvarn.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar