torsdag 6 oktober 2016

Ett oktobermörker




Det är långt mellan inläggen här på bloggen. Jag vet. Rutinerna i
vårt nya liv håller på att nötas in. Vissa dagar tycker jag flyter på
riktigt bra för att nästa suga totalt musten ur mig. Ni undrar kanske
varför? Jo, för jag är mörkrädd. Så nu var det sagt.

Hela min vakna tid går åt till att peppa och ladda inför kvällen och
natten. Jag tror att jag har varit mörkrädd hela mitt liv men det är
först nu som det blir svart på vitt. Mörkret är min fiende.

Under Anders och min tid tillsammans har jag alltid vurmat för stads-
livet och varit tveksam och rädd inför landslivet. I stan är det ljust även
på natten men det är det inte på landet. Här är mörkret kompakt.

Nu kanske ni tror att vi är ensamma här ute på vischan? Att vi bor
ensligt? Nä, så är det faktiskt inte. I går kväll stod jag och räknade
antalet utebelysningar från andra hus och gårdar som jag såg. Det
landade på 15 st. Om jag skulle räkna alla fastigheter som ligger i
vårt närområde landar vi på 32 st. Jag är enbart ensam i mitt huvud.

I tisdags hade barnen i Veras pysselgrupp FärgGlad vernissage. Det
var fika, mingel och körsång i församlingshemmet. Jag hade, ursäkta
mig, föreställt mig en gaska seg tillställning där vi snart nog skulle åka
hem. Jag hade fel. Fel, fel, fel.

Kön till fikat var lång, barnen sprang hit och dit, fika platserna var slut
sedan länge och körsången var maffig gospel. Jag fick hålla för öronen
på Elsie för ljudnivån på applåderna och hejaropen var så höga.

Det kommer att gå bra. Barnen hjälper mig med sin blotta närvaro. De
är inte rädda för mörker. Mörker är mysigt. Och varje gång jag blir lite
extra rädd tänker jag på alla som faktiskt bor här och som trivs.

Nä, nu ska Elsie sova. Ut på promenad!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar